Nu ska jag berätta om en dröm

jag har haft någon gång då och då 

dessa senaste 6 månader.

Ska försöka sätta ihop den så bra det går,

så att det kanske liknar en liten novell i slutet.

Jag kallar drömmen -

De fördömda.

Jag vaknar upp på ett källargolv 

med cirka femtio andra personer runt omkring.

I gruppen ser jag

gamla klasskamrater, som jag inte känner annat än hat mot.

Jag ser släktingar, vänner och helt okända.

Alla verkar så upprymda,

så rädda. Ett högt mummel råder i det stora men tomma utrymmet 

och jag känner mig inte alls säker.

Rummet är grått, med kala väggar

jag känner golvet jag ligger på,

det känns som grus, kallt

men ändå bekvämt.

Jag ställer mig upp, då kommer en man springandes mot mig,

- Kom fort ! Jag kan en väg ut.

Innan jag hinner reagera springer jag med skaran av folk,

ut från källaren, och kommer in i någon slags trappuppgång.

Det finns en hiss. 

Den är hög, och svart.

- Jag tänker inte åka i den.

Hör jag mig själv säga. Jag har ju klaustrofobi. 

- Jo, om du ska rädda oss måste du åka i den. Till högsta våningen.

Och helt plötsligt står jag i hissen, med fem andra personer, som jag inte alls känner igen.

Jag börjar gråta, tårarna bara rinner. Och hissen åker uppåt,

först långsamt sedan snabbare.

- Du vet vad som kommer finnas där uppe va?

Frågar en liten tjej mig helt plötsligt.

- Ja, svarar jag.

Men, vet jag verkligen det? Och, hur kan jag göra det?

När vi åkt i hissen i vad som känns som flera timmar saktar den ner.

Resten av människorna i hissen stirrar på mig & jag tittar upp på hisstaket.

Där ligger det tre personer, ungdomar, döda.

Blodet droppar ned för hissens väggar,

och jag kan se dem så tydligt.

För hissen verkar bli genomskinlig helt plötsligt.

Alla börjar skrika,

och från väggarna i byggnaden hörs vrål.

De låter hemska, onaturliga och aggressiva.

Fruktan kryper upp för mina ben och paralyzerar mig för ett tag.

Jag blundar,

och när jag sedan öppnar ögonen igen

står jag i vad som ser ut som någon slags bank.

Lokalen är fylld med folk, 

sittandes, liggandes på golvet och folk som står i mindre grupper och pratar högt.

Jag ser en man, som ser rädd och ynklig ut.

Jag går fram till honom, han är runt femtio år, det ser man på honom.

- Ge mig en av dina pistoler.

- Varför det ? Dom är mina.

- Sluta vara så självisk, de är på väg och vi andra förtjänar också en värdig död.

Jag drar en pistol ur hans hand och går där ifrån.

Det börjar banka på väggarna och människorna börjar skrika.

Svett rinner ned för mina kinder,

jag börjar hyperventilera.

Glasen i byggnaden börjar skaka, som att någon slår på dem.

Men det är ingen där.

Jag går fram och tillbaka i folkmassan, vidöppna ögon och andas häftigt.

- De kommer ! De kommer !

Hjälplösa skrik, barn som gråter.

Mitt i allt ser jag den 50 någonting gammla mannen,

han ser redan död ut. Blek och svag.

Jag lyfter pistolen mot munnen och skjuter.

Inget händer, inget skott, ingenting.

Jag blir förtvivlad,

öppnar den för att kolla om det finns kulor i.

Annars skulle jag gå och ta några från mannen.

Men, den är fylld.

-Hm, va konstigt, den hade säkert bara hängt upp sig.

Denna gången lyfter jag den mot pannan och trycker bestämt på avtryckaren.

Men samma sak som förut, ingenting händer.

Jag skriker i förtvivlan,

trycker på den om och om igen.

Ned mot marken, mot mitt ansikte, i min mun

och vid mitt hjärta. Men ingenting.

Jag springer tillbaka till mannen och slänger den värdelösa pistolen i golvet.

- Ge mig den andra !

- Varför ?

- Den första funkade inte ! Så ge mig den !

- Den är min.

- Du är så feg, vågar inte använda den säkert, så ge den till mig, som behöver den !

Jag rycker ur den andra pistolen ur hans hand.

Denna är mycket tyngre än den första. Det känns bra i mig.

- Tilda, vi går ut nu.

- Okej.

Jag följer rösten som verkar komma från min farbror.

Vi går ut, tillsammans med resten av människorna.

Det är helt tyst. Jag skakar av rädsla.

- Kommer de inte och tar oss om vi är ute ?

- Nej, de skulle aldrig bryta mot reglerna.

Jag nickar, allt verkar stämma på något konstigt sätt.

Vi går runt hörnet på byggnaden, och jag flämtar till.

Där, på en linje som verkar fortsätta föralltid

står vad som förut var människor,

men som nu inte lever längre.

De är gröngråa i hyn. Håret är ruffsigt och deras tänder blottade.

Det rinner blod från deras mungipor men ändå,

så blir jag inte så rädd som jag var förut.

Jag lägger märke till hur det ser ut här.

Som ett övergångsställe.

Vår sida, där de levande och kämpande stod.

Och deras sida, där de döda och övertagande stod.

Men, ingen av oss verkade kunna gå över från den ena sidan till den andra.

- Kom igen.

Hör jag mig själv säga.

- Nu, när vi har chansen !

- Nej.

Rösten kommer från en kvinna.

Hon har blondt hår, uppsatt i en toffs.

Kamoflagebyxor & ett svart linne.

- Om vi vill överleva måste vi kämpa !

- Nej, ingen gör någonting.

Jag blir frustrerad, vem är hon att säga till mig vad jag ska göra ?

Så jag tar min chans och skjuter,

mot de andra, tvärs över gatan.

Men jag träffar ingen.

-Se nu vad du har gjort.

Hör jag kvinnan säga.

Brevid varsin odöd står nu mina vänner.

De är helt tysta, bleka allihop och med ögonbindlar.

Jag slutar andas för ett tag och känner hur tårarna kommer.

-Men, vad händer ?

Helt plötsligt förvandlas mina vänner , framför mina ögon.

Från mina älskade vackra vänner,

till hemska varelser.

Med huggtänder, grön hy och trasiga kläder.

Jag skriker och försöker återigen skjuta mig själv,

men som förut, händer ingenting.

De skrattar åt mig, hånler.

Jag gråter, ser på dom.

Försöker hitta det männskliga i dessa varelser.

- Nu !

Skriker kvinnan plötsligt.

Och jag samt alla andra av människorna börjar vilt skjuta mot varelserna på andra sidan. Men ingen av oss verkar träffa.

Vi skjuter och skjuter tills kulorna är slut.

Och då verkar de försvinna, i en slags rök.

De suddas ut, med vinden.

Jag skriker & försöker springa emot dom.

Mina vänner är ju där, måste rädda allihopa.

Men människorna runt omkring mig tar tag i min tröja och drar mig tillbaka.

Jag hamnar med en duns på marken, blundar.

När jag sedan öppnar ögonen igen, är det bäcksvart.

Jag ställer mig snabbt upp.

- Hallå ?

- Åh bra, då är alla med, kom nu.

Vi börjar gå i nattmörkret.

Jag glömmer av min rädsla och kan andas lugnt ett tag.

- Stopp.

Säger jag helt plötsligt.
En kännsla bubblar upp i mig.

Det är någon som väntar bakom hörnet därframme,

jag kan känna det. Någon som står och bara väntar.

- Vad är det ?

frågar någon, jag är inte säker på vem.

- De är inte borta, en av dem står där bakom.

-Nånsens! De är borta, utplånade.

Kvinnan fortsätter gå, först.

Jag känner sånt obeskrivligt hat emot henne.

-Kom nu.

Säger en liten pojke till mig. Jag blir överaskad över hur ung han är.

Motvilligt fortsätter jag gå, varje steg är som tortyr.

Mina ögon verkar ändras.

Det kliar, och jag tror för ett tag att jag blivit blind.

Jag stannar upp i ett steg för att gnugga dom.

När jag sedan öppnar dem igen, har min syn förändrats.

Jag ser inte längre normalt, utan som med en värmekamera.

Jag scannar scenen framför mig, och lägger märke till att människorna framför mig blir röda. Så jag skakar till när jag ser en gul form kring hörnet.

Jag ser att kvinnan nästan har nått dit nu,

på något konstigt sätt vill jag inte varna henne.

- Nu är det över.

Mina ord ekar igenom platsen och lämnar en hemsk tysnad.

Då hoppar den fram,

den gula formen tar tag om kvinnans kropp och biter henne i halsen.

Den röda massan flyger ut som en våg och fläckar ned marken runt dem.

Jag hör skrik, barnskrik.

Jag blundar igen, kväver mina tårar.

Till min förvånad ler jag, jag kan känna det.

-Öppna ögonen.

Min egna spegelbild möter mig,

det rinner blod ur min mun och mina vassa vita tänder skiner.

Sedan, vaknar jag.

Konstigt att jag kommer ihåg så här mycket ?

Jag har drömmt samma sak rätt länge nu.