Det gör så jävla ont.

Verkligen svider i bröstkorgen på mig.

Jag orkar inte, jag gör verkligen inte det.

Visste, att detta aldrig skulle bli lätt,

men jag trodde fan -inte- att det skulle bli så här.

Jag är helt förstörd.

Kan inte sova, kan knappt blunda. För då ser jag..hjärtkrossande saker.

Har slutat äta, igen. Efter en så lång tid utan några vidare störningar.

Har inget självförtroende. Mina krav på mig själv, för din skull, tar kål på mig.

Jag försöker, försöker och försöker.

Men får inget svar tillbaka.

Kämpar, för en chans.

Medans du..bara ser på, medans den glider ur händerna på dig.

Kan inte lita, på någon.

Har blivit en hemsk människa.

Ni säger att jag måste bli mer självisk..men när jag väl försöker vara det, klagar ni?

Jag får -aldrig- någon positiv respons.

Inget svar. Ingenting.

Och det tär på mig, som in i helvete.

Sliter sönder mig.

Förstör mig.

Jag vet vad jag vill ha, men jag är inte ensam om det.

Klarar inte av det här.

V a r f ö r händer det alltid något sånt här?

Jag vet att jag inte är speciellt bra, men är verkligen alla så jävla mycket bättre, hela tiden?

Jag får inte ha rätt, för det är bara fel.

Jag får inte tänka, tycka, säga eller känna.

Jag -kan- inte.

För då förstör jag allt, igen.

Asså.

Jag orkar inte.

Vill inte hamna på ruta ett igen.

Vill inte tillbaka..dit.

Vill inte, lämna.

Kan inte, lämna.